Tänk om en kompis hade sett detta på min mobil? Jeeeez…
Hittar fortfarande gamla minnen i kartongerna (nej, vi har inte packat upp alla än). Detta är senaste fyndet. Måste titta på den i helgen. Ska bara hitta en VHS-uppspelningsapparatur.
Och försöka förtränga att det är 19 år sedan…
Det var inte jag som fejlade alltså. Det var en annan pappa. 
Vi passerar fotbollsburen (liten plan med staket runtom. Plus en in/utgång…) och någon av barnen har skjutit bollen över staketet. Ett av barnen springer för att hämta bollen men en pappa visar att han hämtar den.
Pappan lyfter upp bollen och laddar för att dra in bollen på volley. Jag kände här “Nej!”. Den kommer komma in med fart och sänka något barn. Men han laddar vidare och får världens snedträff och drar upp bollen på skoltaket.
Efter ett jäkla liv när bollen studsar på plåttak lägger sig tystnaden över skolgården. Pappan bryter tystnaden med “Vad….Fastnade bollen på taket?”.
Kille på fotbollsplanen med händerna i sidan säger med illa dold irritation “Du kan klättra upp på stupröret”.
När jag hade lämnat och var på väg från skolan såg jag att bollen fortfarande låg kvar på taket. Barnen var borta. Och pappan…
Också ett sätt att starta dagen på.
Efter min tidigare flirtpost satt jag och äldsta dottern och småpratade. Hon nämnde då att hon skojade med mig. Hon flirtade inte alls med killarna. Vilket jag egentligen misstänkte. Hon är inte så “modig”. Dock tuffare än jag var i hennes ålder.
Sen sa hon att hon egentligen bara höjde på båda ögonbrynen upprepade gånger. Alltså..ja..det är ju också lite flirtigt. Men jag vet inte. Hon gav mig återigen samma gotcha-leende.
Men det är väldigt kul att hon har humor
Följande samtal utspelade sig på väg tillbaka till bilen efter äldsta dotterns (snart åtta år) friidrottsträning. På väg ut från området möter vi två killar i övre tonåren som är på väg till sin träning. När vi passerat dem säger dottern, med ett lite svårtytt leende:
A: “Jag flirtade med dem”
Jag: “Öh, ok”
Sen åkte vi och handlade på ICA.
Hursomhelst, hon är väldigt medveten om hur hon ska säga saker för att det ska ta snurr på ett bra sätt. Hon har alltså lämnat stadiet när hon kunde säga “Pappa har bajsat på sig!” och skratta sig fördärvad. Sen fattade hon inte skämtet “Igår, ja”.
När vi kom hem satt hon mellan mig och Elisabet. Hon lutar sig framåt, lägger armarna om oss och drar oss närmare. Sen tittar hon på oss och säger: “Visst är jag bättre än lillasyster?”. Sen skrattade hon.
Friidrott är bra grejer. Att springa och hoppa drar fram hennes bästa humor
Ursäkta min bloggtystnad men från att varit mycket på jobbet så har det accelererat till…jättemycket. Eftersom jag är gnällallergiker så gnäller jag naturligtvis inte. Jag bara konstaterar
Mitt 366-projekt på fotobloggen har jag inte heller uppdaterat. Dock har jag tagit bilder dagligen och HOPPAS något blir bra. Detta är också ett stressmoment
Idag hade jag inte ens tagit upp kameran ur väskan och kände mig jäkligt stressad för det också. Jomenvisst. På väg hem tog jag dock en bild jag blev nöjd över och jag kände en otrolig lättnad. Självplågeri är min grej uppenbarligen.
Detta inlägg är lika informativt som ett Seinfeld-avsnitt. Men det är skönt att skriva av sig
I-landsproblem ftw.
Är hemma med treårig, febrig dotter. Hon är varm som en kamin men hon håller låda konstant. Vilket är positivt. Det är kul när hon pratar, funderar, frågar, pratar, pratar och frågar.
Vi satt och ritade och hon frågade mig om jag kunde rita en katt. Hon lägger dessutom till “mamma kan inte rita katter”. Jag håller inte med henne
Och ärligt talat är jag inte så bra på att rita katter. Men jag kom på en “smart” strategi. Jag ritar en katt som ligger ner så slipper jag rita ben och tassar.
Det tog 30 sekunder att rita denna katt. Och med mycket fantasi ser man att det är en katt. Faktiskt. Tror de överdrivna morrhåren hjälper till.
Då tittar dottern på mig och säger lite lojt “Jag vill att du ska rita en katt som står upp”. Jag tyckte mig också skymta ett litet flin. Lite som att hon fattade….
Damn.
Jag hänger mycket på Google+ på grund av alla fotografgrupper/cirklar som finns där. Det finns en stor kraft i att “hamna” i någon fotografcirkel. Du når ut till väldigt många. Och det är viktigt för oss som fotograferar. Att få bekräftelse.
Men en sak jag tycker är så lustigt. Det är många som kommenterar poster på sitt eget språk. Alltså inte bara mina egna poster. Jag stöter på detta ofta. Jag skulle aldrig komma på tanken att kommentera en amerikansk fotografs arbete med en svensk kommentar. Men jag är kanske väldigt omodern? Google Translate är kraftfullt och funkar bra. Alltså, att jag gör själva översättningen är inte så jobbigt. Men det som känns konstigt är att det uppenbarligen förväntas att jag ska göra översättningen själv.
Ikväll fick jag en kommentar på en av mina bilder. Det var en kommentar på utrikiska som avslutades med en URL till en hangout. Så mycket fattade jag. Så jag markerade hela kommentaren, högerklickade, och valde “Sök i Google efter….” (jag kör alltså med Chrome). När Googlesökresultatet laddats fick jag en fråga om jag ville översätta svarsresultaten från rumänska.
“Ahaaaaaaaaaaaaaa, rumänska”.
Kommentaren berättade att jag var inbjuden till en hangout där de skulle diskutera bilden. Eftersom jag inte har någon kamera inkopplad kändes det sådär att ansluta. Kameran ligger i någon flyttlåda…
Hursomhaver, när jag till slut (ändå) anslöt hade de stängt ner hangouten.
Ja…alltså…att du sitter där på jobbet och behöver parsa en XML-sträng. Du vet hur det känns. Du blir liksom…”vilket verktyg ska jag använda?”. Och så är det bråttom också. Som vanligt. Det är då Wesslan kommer till undsättning.
“Jag gillar xstream“
Och allt faller på plats. Jag håller på för sällan med parsning så jag vet inte vilket som är *bäst*. Eller som jag hellre vill säga: Minst sämst.
Men xstream, riktigt bra. Nu väger jag det uttalandet mot den uppgift jag skall lösa kontra den tid det tar att lära sig ett nytt verktyg och den färdiga lösningens komplexitet. Som konsult kan jag inte sitta för länge och koda något överjävulskt komplicerat för en uppgift som inte är värd den uppmärksamheten. Det är alltså inga monster-XML:er men det var enklare och snyggare att Javafiera det hela.
Oh vad koden blev vacker. Kanske ska skriva ut den och visa den för döttrarna? Vad stolta de skulle bli över sin far.